Temperaturgivare beröringsfri
Dess känsliga komponenter är inte i kontakt med det testade objektet, även känt som beröringsfria temperaturmätinstrument. Detta instrument kan användas för att mäta yttemperaturen på rörliga föremål, små mål och föremål med liten termisk kapacitet eller snabb temperaturförändring (transient), samt temperaturfördelningen i temperaturfältet.
De vanligaste beröringsfria termometrarna kallas strålningstermometrar baserade på den grundläggande lagen om strålning från den svarta kroppen. Strålningstermometri inkluderar ljushetsmetod (se optisk pyrometer), strålningsmetod (se strålningspyrometer) och kolorimetrisk metod (se kolorimetrisk termometer). Olika metoder för mätning av strålningstemperatur kan endast mäta motsvarande fotometriska temperatur, strålningstemperatur eller kolorimetrisk temperatur. Endast temperaturen som mäts för en svartkropp (ett föremål som absorberar all strålning men inte reflekterar ljus) är den sanna temperaturen. Om objektets verkliga temperatur ska mätas måste materialytans emissionsförmåga korrigeras. Materialytans emissionsförmåga bestäms inte bara av temperatur och våglängd, utan också relaterad till yttillståndet, filmen och mikrostrukturen, så det är svårt att mäta exakt. Vid automatiserad produktion är det ofta nödvändigt att använda strålningstermometri för att mäta eller kontrollera yttemperaturen på vissa föremål, såsom valstemperaturen för stålband, valsvalsens temperatur, smidestemperatur och temperaturen hos olika smälta metaller i smältugnar eller deglar inom metallurgi. I dessa specifika fall är det ganska svårt att mäta emissionsförmågan hos objektytan. För automatisk mätning och kontroll av fast yttemperatur kan en extra reflektor användas för att bilda en svartkroppshålighet tillsammans med den uppmätta ytan. Effekten av ytterligare strålning kan öka den effektiva strålningen och effektiva emissionskoefficienten för den uppmätta ytan. Genom att använda den effektiva emissionskoefficienten och justera den uppmätta temperaturen genom ett instrument kan den verkliga temperaturen på den uppmätta ytan erhållas. Den mest typiska tilläggsreflektorn är en halvsfärisk reflektor. Den diffusa strålningen från den uppmätta ytan nära kulans mitt kan reflekteras tillbaka till ytan av den halvsfäriska spegeln, vilket bildar ytterligare strålning, och därigenom förbättra den effektiva emissionskoefficienten ε Är materialytans emissionsförmåga, ρ Är reflektiviteten hos reflektor. När det gäller strålningsmätning av den verkliga temperaturen hos gas och flytande media, kan metoden för att föra in ett värmebeständigt materialrör till ett visst djup för att bilda en svartkroppshålighet användas. Beräkna den effektiva emissionskoefficienten för den cylindriska kaviteten efter att ha uppnått termisk jämvikt med mediet genom beräkning. Vid automatisk mätning och kontroll kan detta värde användas för att korrigera den uppmätta kavitetsbottentemperaturen (dvs. mediumtemperatur) för att erhålla mediets verkliga temperatur.
Fördelar med beröringsfri temperaturmätning: Den övre gränsen för mätning begränsas inte av temperaturavkänningselementets temperaturmotstånd, så det finns i princip ingen gräns för den maximala mätbara temperaturen. För höga temperaturer över 1800 grader används huvudsakligen beröringsfria temperaturmätningsmetoder. Med utvecklingen av infraröd teknik har mätning av strålningstemperatur gradvis expanderat från synligt ljus till infrarött och har antagits från under 700 grader till rumstemperatur med hög upplösning.
