Trycksensorer mäter vanligtvis tryckförändringar genom deformation av membranet. Om ena sidan av membranet verkar under processtryck och den andra sidan är öppen (utsatt för omgivningstryck), kommer deformationen av membranet att minskas på grund av detta omgivningstryck.
I det här fallet är mätningen faktiskt tryckskillnaden mellan processtrycket och miljötrycket. För absoluta trycksensorer/sändare dammsugas "insidan" (den sida på vilken sensorn inte är i kontakt med tryckmediet) och tätas sedan permanent. Därför är den uppmätta deformationen av membranet oberoende av omgivningstrycket, alltid med det förseglade vakuumet som referens och nollpunkt.
Denna konstruktion gör det möjligt att mäta det nuvarande omgivningstrycket eftersom det förseglade vakuumet (" 0bar omgivande tryck ") representerar en fast referenspunkt som är oberoende av de aktuella väderförhållandena och sensorhöjdsläget. En av de typiska tillämpningarna av absoluta trycksensorer är barometern, som mäter det nuvarande miljötrycket och används för att förutsäga förändringar i vädret. En annan applikation är en höjdmätare, som använder principen att atmosfärstrycket minskar med höjd för att mäta atmosfärstrycket och omvandla det till en höjdavläsning med hänvisning till genomsnittlig havsnivå.
I industriella tillämpningar behövs absoluta trycksensorer för att uppnå hög noggrannhet i lågspänningstillämpningar som mäter vakuumgrad. I köttförpackningar måste till exempel det nödvändiga vakuumet genereras för att säkert garantera den längsta hållbarheten. Mängden syre som finns kvar i förpackningen (det vill säga resttrycket i förhållande till vakuumet) står omvänt i proportion till hållbarheten för den förpackade maten. Användning av en relativ trycksensor i detta fall kan leda till felaktigheter i mätningar på grund av atmosfäriska variationer upp till +/- 30mbar. Eftersom det maximala resttrycket för livsmedelsförpackningar bör vara 65 mbar, kommer detta att leda till en oförmåga att garantera en effektiv hållbarhetstid.
